Jag hakade på att följa med på en utflykt till ”Hutongerna”. Det är de gamla kvarteren. Det brukade finnas 4000 men nu är antalet nere till 400. I en stor stad som Beijing tycker man att det är det slöseri med utrymme att bara ha envåningshus så de rivs ner för att ge plats för högre hus. Äldre bor gärna kvar i husen för den trevliga grannsämjans skull medan yngre vanligtvis föredrar lägenhet. Vi fick besöka en vanlig familj som bodde i hutongerna, en familj som till och med hade en toalett på den lilla intergården (som delas mellan de fyra husen). Kvinna i huset berättade att hon stiger upp fem, promenerar med familjens pekines (att ha hund i Beijing är förresten dyrt), hon går och köper grönsaker, städar och tar sedan emot besökare. En gång i tiden bodde 13 personer i gården (och det var inte stort). De statligt anställda äver rätten till huset och det kostar ca 84 yuan per månad att bo där.
Efter att ha besökt huset åkte vi vidare till grönsaksmarkanaden och här vad det liv och rörelse, inte alls lika lugnt och sansat som i Thailand. Här gick jag en kort runda och köpte lite rosenknoppste. Det luktar inte som att det smakar så gott men det ser väldigt fint ut. Så åkte vi till konst och antikgatan där jag gärna strosat runt i en timme, men vi fick bara 10 minuter på oss. Så jag sa att jag behövde 15, snabbt köpte jag lite målarfärg och tre terrakottakrigare. När vi åkt tillbaka till hotellet gick jag över till vad jag hört skulle vara ett shoppingcenter men som visade sig vara en livsmedelsbutik. Där sålde de kött och det luktade skunk. Men mascarorna var billiga, däremot var det inte superlätt att handla. När jag lagt två i min korg kom en av expediterna och tog upp dem ur korgen och gick tillbaka till sminkdisken. Jag förstod ingenting och hon pratade bara kinesiska, inte ett ord engelska. Där skrev hon små lappar (med kinesiska tecken) och efter ett tag förstod jag att jag skulle ta med dem till kassan som hon pekade på och betala. Men att betala ätpinnarna som också fanns i min korg i samma kassa gick inte alls an. Då log kassörskan bara lite, skakade på huvudet och pekade runt hörnet där det fanns andra kassor. Så det var en annorlunda upplevelse att shoppa i Kina, jag är glad att jag fått uppleva det för jag antar att det kommer att bli mer och mer västerländskt med tiden. På trappan köpte jag sedan fem dvd filmer för 35 yuan (låter som ett klipp, men tråkigt nog så fungerade ingen särskilt bra. Någon timme, en och en halv men aldrig en hel film. På nya batmanfilmen stod det ”english” men allt som fanns var två varianter av ryska).
Efter lunchen på hotellet åkte vi 4 st till ett femvånings shoppingcenter. Där hade de en hel del men tog verkligen i med sina priser. Det var en hel del prutning men ändå svårt att komma ner till billiga priser. Jag ramlade på en sömmerska och ritade hur jag ville ha en klänning som de skulle leverera till hotellet kl. 23 (samma kväll). För 480 kronor inklusive leverans till hotellet och fodertyg. De hävdar förstås att det är äkta siden men det tror jag verkligen inte, men vill man tro att det är äkta så kan man ju göra det. Efter att ha beställt den hann jag inte kolla så mycket mera, men jag köpte en fin brun ”Gucci” väska och så åkte vi till hotellet. Väl där följde jag med min ”roomie” till där hon låtit sy upp en klänning och för att komma dit var vi tvungna att gå igenom vad som kändes som äkta kinesiska kvarter. Småbarnen har inga blöjor istället håller föräldrarna/farmor dem över närmaste sopkorg (så det gäller att vara uppmärksam förälder). Barnen lekte på gatorna, skomakaren fixade skor, mat lagades och en klippning kunde köpas för 10 yuan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar